Jag önskar att jag slapp älska. För när det är bra blir man blind för alla fällor, och tror att man har moln under fötterna. När den känslan rasar så är det verkligen som att falla från toppen till botten och det finns inget där i mellan. Inget vindmotstånd, ingenting. Bara ett sekunders-kort fall från himmel till helvete. Men känslan av att vara ensam är svart och man vill ju tro på att himlen verkligen finns. Så man kämpar. Man kämpar till hjärtat blöder, tills man glömmer bort att kämpa för sig själv. Och där fastnar man. Man kommer inte ut, inte själv. Det blir svårare och svårare att andas och känslan är brännande. Men så helt plötsligt är allt ljust igen. En liten kommentar eller en blick som gör att man helt plötsligt har moln under fötterna igen och man tror igen. Man tror att allt är bra. Tills nästa gång. Jag faller där i mellan hela tiden, som mest är jag i uppe i det blå. Men har man en gång besökt helvetet så gnager det på din själ för alltid. Iaf så länge du hela tiden befinner dig på en sida av kontrasterna, och aldrig finner en jämvikt på mittlinjen. Jag kämpar för att hamna där, hitta en avsats när jag faller. Jag kommer inte ge upp heller. Inte förrens jag inser att jag hamnat i helvetet och vet att jag är fast för alltid...
