Imorgon är en annan dag...

Ja, det kan ju igentligen vara vilken dag som helst. Denna dagen som är idag är iaf nästan en vecka senare än förra helgens fest. Den var trevlig måste jag lägga till pga av mitt tidigare inlägg. Mitt Forever21-linne gick sönder [sura miner], Elvis aka bli pappa [glada miner], Erntsson var på festen [mycket trevligt] och ja, så åkte jag till stan. Missade lite sura miner tydligen men det var ju ingen förlust. Grethe och Tobias spelade skivor på Café Deluxe [väldigt duktiga] och det var allmänt kul!

Ikväll har jag kollat på Idol [hmm, jag vet det är fredag!]. Jag har längtat efter Anders Björn Rodin och gör ännu. Sängen är så stor när han är borta, fast både på ett tomt och skönt sätt. Nu kan jag ligga snett över hela ,istället för att ha en benig rumpa upptryckt nära inpå.

Måste också tillägga att i torsdags hade jag det jättemys med Grethe, bara att hänga med henne blir man glad av. Sen att vi hade jättegott kaffe, fika och tända ljus var ju ett plus i kanten, samtidigt som snöflingorna vällde ned utanför fönstret. Myyys!

För att inte glömma denna helgen också: JÄVLA FITT-GRANNAR!! Jag vill sova!

Snabbt inlägg, inga större tankar om livet och många tilläggningar. Vad kan du begära av en ensamvarg kl 23.27 en fredag?

Ikväll är det fest...

..i Stojby. Hos Ante och Emelie. Vad som hände sen, får du veta imorn. Trevlig Helg!

Baby.

Nu tror nu alla visa sirapssega raktänkta där ute att detta handlar om Acke. Men Nej! Det gör det inte. I måndag sov min underbara systerson över här. Vi åt "godisfredag" och tittade på läskiga Horton. När John Blund började klia i lillkillens ögon gick vi till sängen och läste saga. Den lilla söta råkade slå till mig på kinden lite under godnattsagan och då vände han sig till mig, kramade om mig och klappade mig på kinden och sa: "Förlåt Ia, Jag älskar ju dig!". Han är så liten men ändå så stor. Det var de två mest mysiga dagarna på länge! I onsdags kom han till jobbet. Då ville han inte med mamma och pappa och handla, utan skulle istället följa med mig hem. Så vi tog vagnen och gick en höstpromenad hem, härligaste härliga! Väl hemma tittade vi på bolibompa och fikade. Myyy-ys!
Idag har jag passat Tova lite när Ida var och klippte sig. Vi gick på stan och det blev lite gnälligt först. Men sedan träffade vi Grethe och Cato och då var allt genast mycket roligare, tyckte Tova. När jag gick med vagnen på stan idag så tänkte jag: "Tänk om jag fick ha det så här varje dag! Power-walk med barnvagn och trösta när den lilla är ledsen. Någon som kramar om en på kvällen och säger godnatt." Men det får vänta...tills den dagen kommer. Och det lär inte blir på ett bra tag. Men jag är bestämd..Den dagen SKA komma!

Men saken är den...

..att jag älskar dig, igår, idag, imorgon, förevigt!

The world is turning up-side-down.

Hur får man stopp på det? Jag tänker inte gå in på några onödiga detaljer som jag under morgondagen funderar på att ta bort, för imorn kommer det vara annorlunda. Imorn kanske det blir en ny dag, ja, antingen det eller en gammal. Hur ska jag veta? Att planera framtid är ändå bara ett slags mänskligt verktyg för att krossa sönder och samman. Hopp? Det har jag gett upp. Hopp är också ett sätt att förstöra sig själv. Att lita på någon? Det är heller inte längre min grej. Det kom jag på idag. Vem som helst kan när som helst ljuga dig rakt i ansiktet. Och du vet ingenting, bara ett hopp om att allt är bra och att imorgon är en ny dag. Men tänk som sagt om det är en gammal. Det skrämmer mig. Självklart skulle det säkert också vara en av de sämsta dagarna man upplevt i livet. Skulle man då gjort allt annorlunda?

Det hade vart skönt...

...att vara där.

Solnedgångar.

Inlägg: Igår slocknade ljuset hos grannen vid kvart över elva, så gjorde även stereon. Det var inte så sent men innan dess var det meningslöst att ens tänka på att ha på ljud på televisionen. Ikväll blev det tyst nu: 23.50. Inte heller så sent, men jävligt sent för att kunna se någon film eller kunna slappna av på en hel helg. Jag vill inte bo här längre! Inga lägenheter går dock att få tag på. Det är meningslöst. Mina ögon är trötta men livet på övervåningen har gjort kroppen livlig, förmodligen på grund av adrenalinet som pumpats ut av mitt hat för grannar. Kan man inte få ta det lugnt och slappna av eeen enda helg? På måndag är det jobb igen och det verkar inte som att varken min feber eller min smygförkylning vill ge sig. Speciellt inte om jag inte får vila. Imorn ville jag träna, men det kanske inte är någon bra idé nu ändå.

Annars: Jag har färgat håret [lika viktigt att nämna i min blogg som i linda rosings]. Jag har även haft finfrämmat: Grethe [absolut viktigt att nämna], som har spelat Buzz med mig på PS2. Jag har städat, fint blev det. Jag hann inte städa sovrummet så dit in är dörren stängd. Om det ändå var så lätt att undgå andra problem... :) Imorn ska jag kanske gå lång höstpromenad med f.d grannen och träna. Hinner jag så ska jag också till min kära syster och frisera hennes runda buskar. Detta är tydligen mitt ansvar...Men jag tycker ju mest det är kul! På måndag ska Acke hämta Sebastian på dagis. Sedan ska vi ha mys med världens bästa systerson/gudbarn både måndag och tisdag då han ska sova över.

Personligt: Jag är nog där jag vill vara. Fast det finns tre förluster i mitt liv som fortfarande tar väldigt hårt på mig. Ibland funderar jag på om jag skulle prata med någon som kan sånthär? Det är svårt att ta itu med själv. Har ju inte direkt någon som kan förstå och känna samma som jag. Någon som förstår varför vissa dagar är bra och vissa dåliga. Varför jag har svårt att tro att något varar förevigt. Jag VET ju att när man vaknar nästa dag kan allt DET vara borta. Några ord från någon som redan vet är det man får, men inget finns kvar. Ingenting kan ändra det och man får aldrig chansen att ångra. Inte heller chansen att någonsin mer uppleva tillsammans. Därför är jag så orolig, och senaste tiden väldigt osäker. Jag tror att den största smällen är nu. När tårarna torkat ut, minnet tynat, synvillor av liknande skepnader försvunnit och doften av dem, men känslan av ännu mer tomhet och osäkerhet tagit över... Och man börjar förstå: det blir aldrig igen.

Sam[bo]spel.

Allt leva med någon under samma tak innebär att kompromissa, men det största och första man måste ta itu med är att acceptera varandras brister. Strumpor liggandes på konstiga ställen, kläder på golvet framför tvättkorgen, disken odiskad efter att man arbetat en hel dag och ens kära sambo vart ledig- det är vardagliga brister, fulcharmiga brister som på något sätt hade vart tomt utan! Men sedan finns det mer djupa brister som handlar om personlighet. Sådant som kan göra ont som t.ex. säga något som sårar utan att be om ursäkt. Dra igång ett bråk själv och sedan lägga skulden på sin sambo. Eller berätta något som sagts i förtroende till varandra.

Men tänk på så mycket man får...Hur härligt är det inte att ha någon att tänka på som känns i hela kroppen, bara vid blotta tanken på den personen? Någon att lägga upp benen på efter en tuff dag på jobbet, eller någon som säger att han/hon älskar dig vid ett tillfälle då all tid bara stannar. Kan man leva utan det? Jag känner nu: Nej!