Inlägg: Igår slocknade ljuset hos grannen vid kvart över elva, så gjorde även stereon. Det var inte så sent men innan dess var det meningslöst att ens tänka på att ha på ljud på televisionen. Ikväll blev det tyst nu: 23.50. Inte heller så sent, men jävligt sent för att kunna se någon film eller kunna slappna av på en hel helg. Jag vill inte bo här längre! Inga lägenheter går dock att få tag på. Det är meningslöst. Mina ögon är trötta men livet på övervåningen har gjort kroppen livlig, förmodligen på grund av adrenalinet som pumpats ut av mitt hat för grannar. Kan man inte få ta det lugnt och slappna av eeen enda helg? På måndag är det jobb igen och det verkar inte som att varken min feber eller min smygförkylning vill ge sig. Speciellt inte om jag inte får vila. Imorn ville jag träna, men det kanske inte är någon bra idé nu ändå.
Annars: Jag har färgat håret [lika viktigt att nämna i min blogg som i linda rosings]. Jag har även haft finfrämmat: Grethe [absolut viktigt att nämna], som har spelat Buzz med mig på PS2. Jag har städat, fint blev det. Jag hann inte städa sovrummet så dit in är dörren stängd. Om det ändå var så lätt att undgå andra problem... :) Imorn ska jag kanske gå lång höstpromenad med f.d grannen och träna. Hinner jag så ska jag också till min kära syster och frisera hennes runda buskar. Detta är tydligen mitt ansvar...Men jag tycker ju mest det är kul! På måndag ska Acke hämta Sebastian på dagis. Sedan ska vi ha mys med världens bästa systerson/gudbarn både måndag och tisdag då han ska sova över.
Personligt: Jag är nog där jag vill vara. Fast det finns tre förluster i mitt liv som fortfarande tar väldigt hårt på mig. Ibland funderar jag på om jag skulle prata med någon som kan sånthär? Det är svårt att ta itu med själv. Har ju inte direkt någon som kan förstå och känna samma som jag. Någon som förstår varför vissa dagar är bra och vissa dåliga. Varför jag har svårt att tro att något varar förevigt. Jag VET ju att när man vaknar nästa dag kan allt DET vara borta. Några ord från någon som redan vet är det man får, men inget finns kvar. Ingenting kan ändra det och man får aldrig chansen att ångra. Inte heller chansen att någonsin mer uppleva tillsammans. Därför är jag så orolig, och senaste tiden väldigt osäker. Jag tror att den största smällen är nu. När tårarna torkat ut, minnet tynat, synvillor av liknande skepnader försvunnit och doften av dem, men känslan av ännu mer tomhet och osäkerhet tagit över... Och man börjar förstå: det blir aldrig igen.
