Allt leva med någon under samma tak innebär att kompromissa, men det största och första man måste ta itu med är att acceptera varandras brister. Strumpor liggandes på konstiga ställen, kläder på golvet framför tvättkorgen, disken odiskad efter att man arbetat en hel dag och ens kära sambo vart ledig- det är vardagliga brister, fulcharmiga brister som på något sätt hade vart tomt utan! Men sedan finns det mer djupa brister som handlar om personlighet. Sådant som kan göra ont som t.ex. säga något som sårar utan att be om ursäkt. Dra igång ett bråk själv och sedan lägga skulden på sin sambo. Eller berätta något som sagts i förtroende till varandra.
Men tänk på så mycket man får...Hur härligt är det inte att ha någon att tänka på som känns i hela kroppen, bara vid blotta tanken på den personen? Någon att lägga upp benen på efter en tuff dag på jobbet, eller någon som säger att han/hon älskar dig vid ett tillfälle då all tid bara stannar. Kan man leva utan det? Jag känner nu: Nej!
